Strages krönika: Jag älskar Robyns albumtrilogi.

Publicerad 11:25, 10 december 2010

En vacker dag ska jag sammanställa en årsbästalista som är så intressant att Wikileaks hackar min laptop för att få tag på den före DN, så hipp att klubbkidsen viftar med palmblad och breder ut sina Weekday-mantlar på marken framför mina fötter, så fylld av gudomlig inspiration att en här av änglar stiger ned från himlen för att meddela att just dessa skivor, i just denna rangordning, är höjden av snille och smak, eller vad Gud själv skulle beskriva som the shit.

Men för tillfället sitter jag på en bar med min kompis Kristofer, som jag brukar kalla Hipster-Kristofer på grund av hans trendkänslighet. Han är inte nöjd med de skivor som jag överväger att lista som 2010 års bästa.
– Vad vill du säga med din årsbästalista? frågar han. Du vill uppenbarligen säga: ”Hej, jag heter Fredrik och är 107 år gammal och gillar Robyn och Kanye West. Jag har lika mycket personlighet som ett soffbord från Bolia.”
– Men Robyn är jättebra, säger jag.
– Om hon är bra eller inte är helt ovidkommande, säger han.

Vid det här laget borde jag ha lärt mig hur man gör en årsbästalista. 1993 fick jag för första gången lista mina favoriter i en tidning. Etta blev Curve, ett gäng indiegoter som ingen brytt sig om sedan dess. Året därpå hjälpte jag till att rösta fram tidningen Pops lista – som justerades i efterhand för att bli ballare. Redaktören knuffade ner de indieband som de flesta skribenter hade som favoriter och ersatte dem med hiphop och r?&?b, genrer som ansågs finare. På så vis blev 1994 års bästa artist inte Oasis eller Blur utan Warren G, en rappare som ingen brytt sig om sedan dess.

2010 ser musiktidningarnas årsbästalistor mer demokratiska ut. Hårdrocksblaskorna Close-Up och Sweden Rock Magazine har samma etta: black metal-bandet Watain. Etta i Sonic är Håkan Hellström som lär vinna fler omröstningar innan året är slut.

Alla uppskattar inte denna konsensus. Vissa rockjournalister anstränger sig till och med för att ta avstånd från den med sina egna årsbästalistor. Hipster-Kristofer, som driver bloggen Throw Me Away, placerade exempelvis MIA som etta. Samtidigt struntade han i häxhousetrion Salem, 2010 års mest fascinerande band som han fick mig att upptäcka i somras. Jag förstod hur han resonerade när jag såg att Sonic skrivit fyra sidor om Salem i sitt senaste nummer – samtidigt som de struntade i MIA på årsbästalistan.

Kristofer hade helt enkelt tillämpat den formel som bloggaren Annika Flynner häromåret uppfann för att förutsäga indiegurun Andres Lokkos lista i SvD: ”Årets objektivt bästa skivor – skivorna på Sonics årsbästalista = Andres Lokkos årsbästalista.”

Den sortens snobbism ger en skev bild av vad som hänt under året, och är orättvis mot en utmärkt musiktidning, men får läsarna att upptäcka ny musik. Själv har jag dock svårt att fejka originalitet. Min egen smak tycks mer och mer konvergera med allmänhetens. Jag älskar Robyns albumtrilogi.

– Vad sägs om att jag sätter ”Body talk pt 1” på första plats, ”Body talk pt 2” på andra plats och ”Body talk pt 3” på tredje plats? frågar jag Hipster-Kristofer.
– Vad sägs om att jag aldrig mer pratar med dig? frågar han.

http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/strages-kronika-jag-alskar-robyns-albumtrilogi.3266